När blev det krångligt att träffa vänner och bekanta, när förlorade man spontaniteten?
Kan ju inte svara för någon annan än mig själv. Men ofta tycker jag att man gör det krångligare än vad det är att umgås med de vänner man faktiskt har. Inte sällan är det ett kalenderpussel av den mer avancerade skolan som ska till innan man kommer fram till något. Bara nåt så enkelt som en liten fika eller en sammanstrålning någonstans behövs pinsamt nog planeras veckovis innan det går av stapeln.
Det står i stark kontrast hur det var när man var barn, då man helt sonika sprang över till kompisen eller i mycket sällsynta fall ringde och frågade "Är du hemma?" för att minuten senare springa över. Skedde förvandlingen gradvis? Från att man oftare ringde och frågade än bara sprang över minuten senare, till att man ringde ett par dagar innan man sågs tills dagens tillstånd då det ofta rings veckor innan.
Hur bryter man ett sådant beteende? Låter det inte som ett nyårslöfte?
Krångla mindre, fråga när du känner utan att planera, det behöver ju inte vara något stort.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Huvudet på spiken. Klarsynt och sant. Tyvärr sant, måste jag säga eftersom det är djupt tragiskt.
SvaraRaderaSka man hitta någon förmildrande omständighet så får det väl vara att man som barn bodde granne (då menar jag granne - nextdoor) med kompisarna. Nu finns de utspridda lite varstans med så mycket viktigare(?) saker på schemat än att leka.
Frågan är ju om de verkligen har viktigare saker på schemat. Om man kollar på sitt eget schema är det egentligen inte speciellt fullspäckat. ;)
SvaraRadera