Le Kid - We are the drums
Studsade till första gången jag hörde den. Lagom sockerstinn med en viss....väldigt viss tyngd. Klisterrefräng, och vem bryr sig egentligen om texter i popmusik....på riktigt?
Låten är för mig ett signum av vad Le Kid vill vara. Flirtar med 80-talet men ändå med en fot i nuet. Påminner om Alphabeat....men behöver inte remixas för att man ska tycka det är bra.
Veckans låt är ett faktum
lördag 24 september 2011
fredag 16 september 2011
Veckans låt
Veckans låt:
Patrick Wolf - Together
Hörde den av en slump när jag lyssnade igenom lite nya skivor. Den fick omedelbart min uppmärksamhet, tyckte den var helt ok. Den kändes mycket elegant redan första lyssningen. Sedan har den växt för varje lyssning. Mycket trevligt drama i låten. Men framförallt låter det väldigt elegant och stiligt, allt från rösten, pianot och de svävande stråkarna. Beatsen skänker den ett visst behagligt mörker.
Patrick Wolf - Together
Hörde den av en slump när jag lyssnade igenom lite nya skivor. Den fick omedelbart min uppmärksamhet, tyckte den var helt ok. Den kändes mycket elegant redan första lyssningen. Sedan har den växt för varje lyssning. Mycket trevligt drama i låten. Men framförallt låter det väldigt elegant och stiligt, allt från rösten, pianot och de svävande stråkarna. Beatsen skänker den ett visst behagligt mörker.
torsdag 8 september 2011
Veckans låt
Motorhomes - Slip away
Satt och lyssnade på spellistor i Itunes som jag inte lyssnat på sedan lång tid tillbaka. Ramlade in på Motorhomes, ett band som jag gillade väldigt skarpt runt millenieskiftet. Dramatiska ballader har alltid tilltalat mig.
Den här låten hörde jag på en konsert i Linköping, tror de spelade den som sista låt. Trots att sångaren hade nån halsinfektion och kraxade ganska duktigt konserten igenom föll jag direkt. Det var strukturen och det fantastiska monotona slutet och naturligtvis sångarens röst, som jag alltid har gillat. Många parametrar i samma låt som jag är svag för helt enkelt. Och nu när jag lyssnade på den i veckan föll allt på plats igen, och att den är veckans låt är en självklarhet. Även om det är i hård konkurrens med andra låtar. Fan de var bra Motorhomes, synd att de upplöstes.
(då studioversionen inte fanns på youtube får jag nöja mig med att publicera en liveversion. Inte alls dum den heller. Lite längre och inte lika elektrisk och med ett eko av Joy division - Love will tear us apart i slutet.)
Satt och lyssnade på spellistor i Itunes som jag inte lyssnat på sedan lång tid tillbaka. Ramlade in på Motorhomes, ett band som jag gillade väldigt skarpt runt millenieskiftet. Dramatiska ballader har alltid tilltalat mig.
Den här låten hörde jag på en konsert i Linköping, tror de spelade den som sista låt. Trots att sångaren hade nån halsinfektion och kraxade ganska duktigt konserten igenom föll jag direkt. Det var strukturen och det fantastiska monotona slutet och naturligtvis sångarens röst, som jag alltid har gillat. Många parametrar i samma låt som jag är svag för helt enkelt. Och nu när jag lyssnade på den i veckan föll allt på plats igen, och att den är veckans låt är en självklarhet. Även om det är i hård konkurrens med andra låtar. Fan de var bra Motorhomes, synd att de upplöstes.
(då studioversionen inte fanns på youtube får jag nöja mig med att publicera en liveversion. Inte alls dum den heller. Lite längre och inte lika elektrisk och med ett eko av Joy division - Love will tear us apart i slutet.)
Veckans (förra veckans) låt
Hmmm, trodde att jag hade skrivit något redan. Men minnet sviker återigen.
Veckans låt (förra veckans) - Depeche mode - Higher love
De har gjort en uppsjö av låtar som skulle kunnat vara "veckans låt" vid en mängd olika tillfällen.
Men det är först nu som jag fastnade för en låt vid rätt tillfälle.
Detta är Depeche mode när de är som bäst, balladerna. Eller vad man nu kan kalla detta.
Det är ialla fall ganska dovt, och molande. Dave Gahans röst kommer till sin rätt som allra bäst när han låter desperat och frustrerad på samma gång.
Får gåshud av introt, en gåshud som sedan vägrar lägga sig förrän låten är slut. En perfekt Depeche mode "ballad".
Veckans låt (förra veckans) - Depeche mode - Higher love
De har gjort en uppsjö av låtar som skulle kunnat vara "veckans låt" vid en mängd olika tillfällen.
Men det är först nu som jag fastnade för en låt vid rätt tillfälle.
Detta är Depeche mode när de är som bäst, balladerna. Eller vad man nu kan kalla detta.
Det är ialla fall ganska dovt, och molande. Dave Gahans röst kommer till sin rätt som allra bäst när han låter desperat och frustrerad på samma gång.
Får gåshud av introt, en gåshud som sedan vägrar lägga sig förrän låten är slut. En perfekt Depeche mode "ballad".
torsdag 1 september 2011
Kollektion av veckans låtar
Slarvat återigen med den enda återkommande punkten i bloggen. Verkar nästan vara det enda innehållet också för den delen.
Först
Joe Mcelderry - Someone wake me up
Vet inte varför jag fick för mig att lyssna igenom Joe Mcelderrys skiva, var inte sådär jätteimponerad av den låten jag hade hört tidigare "Ambitions", om men inte mer.
Men blev väldigt positivt överraskad, fanns en hel del bra låtar varav denna stack ut mest. En fin-fin popkaramell med en halvpampig refräng. Inget som kommer gå till historien som nyskapande på något sätt. Men en alldeles lysande lättlyssnande medryckande poplåt är det. Väl värd att vara veckans låt.
Sedan följde:
Sophie Ellis-Bextor - Magic
Är det något jag är svag för så är det någon form av Posé-disco. Kylie brukar släppa ifrån sig sådant. Det är en låt som kanske inte är så fartig och tung, men man kan verkligen se framför sig en sval discodiva ge ifrån sig den ena svala blicken med tillhörande pose efter den andra genom låten. Exempel på detta av Kylie skulle vara, "All the lovers", "The one" eller "I believe in you". Någon som också har röst utstrålning men alldeles för sällan material till det är Sophie Ellis-Bextor. Men ibland så....denna låt från den väldigt försenade skiva är ett utmärkt exempel på det. Tänk om hon kunde ägna sig mer åt sådant, världen skulle vara en anings roligare att lyssna till då.
För att sedan följas av:
Isley brothers - Shout
Satt en lugn eftermiddag på jobbet, och helt plötsligt från ingenstans fick jag frasen "You make me wanna shout", men jag kunde inte för mitt liv komma på vem som sjöng. Men hörde låten i mitt huvud och kom fram till att "jävlar vad den svänger". Letade på youtube, resultaten jag fick gav inga ledtrådar till vem artisten var som jag letade efter. Flest resultat gav Isley brothers, men versionen jag kände till var definitivt inte en välpolerad svart soulgrupp. Utan något som mer lät som en väldigt vit kvinna som försökte låta tuff. Men fick ändå för mig att lyssna på Isley brothers ("This old heart of mine" är ju trots allt en fantastisk låt). Något som jag är väldigt glad ,ver att jag gjorde. Deras version av låten (släpptes -59)är en fantastisk gospelsoulaktig med bluesinslag sak med en sjuhelvetes sväng. Mycket bättre än versionen jag hade i huvudet. Stackars kollegor som var tvungen att höra den åtskilliga gånger under dagen. Väl förjänad att vara veckans låt. (Den version jag hade från början var med Lulu från mitten av sextiotalet nån gång.)
Nu senast:
Erasure - Phantom bride
Fick häromdagen för mig att lyssan till Erasure, det var länge sedan sist och kände för lite gammal hederlig synth-pop.
Som ofta när jag lyssnar på Erasure (händer alldeles för sällan) slog det mig hur fantastiskt bra de var. Speciellt i slutet av 80-talet. Även om jag alltid får för mig att de var på toppen i början av 90-talet när de släppte "I love to hate you" och Abba-låtarna. Men faktum är att skivorna Wild och The innocents är väldigt otroligt mycket bättre. Kände att jag var tvungen att plocka en av låtarna från dessa skivor till veckans låt. Något som visade sig inte vara helt enkelt. Men efter mycket om och men fick det bli "Phantom bride" av den enkla anledningen att det var den låten som först fick mig att inse att det var under den här perioden som var Erasures guldålder och att jag under åren har lyssnat mest på denna. Alltså måste den ju vara bäst, fast konkurrensen är ju stenhård. Antar att jag kommer tillbaka med fler låtar från den perioden vad det lider.
Först
Joe Mcelderry - Someone wake me up
Vet inte varför jag fick för mig att lyssna igenom Joe Mcelderrys skiva, var inte sådär jätteimponerad av den låten jag hade hört tidigare "Ambitions", om men inte mer.
Men blev väldigt positivt överraskad, fanns en hel del bra låtar varav denna stack ut mest. En fin-fin popkaramell med en halvpampig refräng. Inget som kommer gå till historien som nyskapande på något sätt. Men en alldeles lysande lättlyssnande medryckande poplåt är det. Väl värd att vara veckans låt.
Sedan följde:
Sophie Ellis-Bextor - Magic
Är det något jag är svag för så är det någon form av Posé-disco. Kylie brukar släppa ifrån sig sådant. Det är en låt som kanske inte är så fartig och tung, men man kan verkligen se framför sig en sval discodiva ge ifrån sig den ena svala blicken med tillhörande pose efter den andra genom låten. Exempel på detta av Kylie skulle vara, "All the lovers", "The one" eller "I believe in you". Någon som också har röst utstrålning men alldeles för sällan material till det är Sophie Ellis-Bextor. Men ibland så....denna låt från den väldigt försenade skiva är ett utmärkt exempel på det. Tänk om hon kunde ägna sig mer åt sådant, världen skulle vara en anings roligare att lyssna till då.
För att sedan följas av:
Isley brothers - Shout
Satt en lugn eftermiddag på jobbet, och helt plötsligt från ingenstans fick jag frasen "You make me wanna shout", men jag kunde inte för mitt liv komma på vem som sjöng. Men hörde låten i mitt huvud och kom fram till att "jävlar vad den svänger". Letade på youtube, resultaten jag fick gav inga ledtrådar till vem artisten var som jag letade efter. Flest resultat gav Isley brothers, men versionen jag kände till var definitivt inte en välpolerad svart soulgrupp. Utan något som mer lät som en väldigt vit kvinna som försökte låta tuff. Men fick ändå för mig att lyssna på Isley brothers ("This old heart of mine" är ju trots allt en fantastisk låt). Något som jag är väldigt glad ,ver att jag gjorde. Deras version av låten (släpptes -59)är en fantastisk gospelsoulaktig med bluesinslag sak med en sjuhelvetes sväng. Mycket bättre än versionen jag hade i huvudet. Stackars kollegor som var tvungen att höra den åtskilliga gånger under dagen. Väl förjänad att vara veckans låt. (Den version jag hade från början var med Lulu från mitten av sextiotalet nån gång.)
Nu senast:
Erasure - Phantom bride
Fick häromdagen för mig att lyssan till Erasure, det var länge sedan sist och kände för lite gammal hederlig synth-pop.
Som ofta när jag lyssnar på Erasure (händer alldeles för sällan) slog det mig hur fantastiskt bra de var. Speciellt i slutet av 80-talet. Även om jag alltid får för mig att de var på toppen i början av 90-talet när de släppte "I love to hate you" och Abba-låtarna. Men faktum är att skivorna Wild och The innocents är väldigt otroligt mycket bättre. Kände att jag var tvungen att plocka en av låtarna från dessa skivor till veckans låt. Något som visade sig inte vara helt enkelt. Men efter mycket om och men fick det bli "Phantom bride" av den enkla anledningen att det var den låten som först fick mig att inse att det var under den här perioden som var Erasures guldålder och att jag under åren har lyssnat mest på denna. Alltså måste den ju vara bäst, fast konkurrensen är ju stenhård. Antar att jag kommer tillbaka med fler låtar från den perioden vad det lider.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)